Koisti

ERIK KOISTINEN 88-04-29 † 09-04-13

Jag fattar det inte... Jag vill inte förstå... hur en sån underbar människa kan ryckas från oss så snabbt. Jag finner inte ord som kan beskriva den sorg och saknad som uppbringas i en sånhär situation. Ilskan, tårarna, alla känslor, det bara bubblar och tjuter och kroppen är ut och in och man vet inte vad man ska ta vägen... man vet inte vilken som är den rätta vägen att gå.

Du var en livsnjutare Erik, du tog för dig så lite med gav så mycket... ingen människa har något ont att säga om dig och att du är borta sätter spår i varje människas hjärta, även de som inte kände dig har blivit berörda. Mina ord gör ingen skillnad, de får dig inte tillbaka, men på nåt sätt måste jag lufta, vädra alla känslor som kommer, och jag vill även berätta hur mycket alla omkring dig älskade dig.

Du vet, man är inte Koistinen för intet, vi håller ju alltid ihop och tar alltid hand om varandra, och på samma sätt har du tagit hand om mig under de 18 år jag funnits. När vi kom och hälsade på och jag bara var en liten liten baby höll du mig och var så stolt över din nya, fina kusin... så mamma lät dig hålla mig, lilla Erik, tre år med runda glasögon... glasögonen gör dig till den du var. Du hjälpte alltid till om man hade problem, du lärde mig leka, vi gjorde filmer och det var du som gav mig insikten att man måste leva livet för att verkligen ha ett liv... De första ölen fick jag av dig, de första festerna var med dig... att smygdricka öl hade du också gjort, och klart man måste föra traditionen vidare, inte sant? Alla låtar vi sjungit på midsommar och fester... det kanske inte alltid lät perfekt men vi sjöng låtar vi tyckte om och vi gjorde det för en enda sak... att visa att vi kan göra nåt tillsammans...

För aldrig har jag varit intresserad av bilar som du varit, och inte har du velat leka med barbiedockor som jag, men vi har alltid umgåtts som vänner ändå, och jag var alltid skyddad av dig, vi har alltid haft roligt tillsammans och det spelade ingen roll vad vi gjorde... Att aldrig få se ditt vackra leende, att aldrig få skjutsa tillbaka alla de gånger du varit chaufför till mig och att inte hinna bjuda igen de öl du bjudit mig på... att inte få visa min kärlek som kusin till dig på riktigt. Vi skulle haft många fina år framför oss, både för oss själva och tillsammans, men nu måste jag och alla andra klara oss utan dig.

Skratta kan jag inte just nu, och tårarna bränner nerför mina kinder. Jag är absolut uttorkad och kroppen värker av varje andetag, men det är ändå inte mig det är mest synd om. Jag tänker på hela din familj, alltså dina närmaste, Johan, Magnus, Sanna, Marie och Lennart. Och jag tänker hela tiden på Martin... mest på Martin. Du måste vaka över honom Erik, det var inte bra av dig att lämna honom nu... så se till att hålla ett öga på honom, besök honom så ofta du kan och berätta att alla omkring honom älskar honom... för det gör vi ju!

Du gav alla sån lycka, du lät alla vara som de var, och du accepterade saker på ett sätt ingen annan kan. Du hade inte en enda ovän, och alla ville känna dig. För vem vill inte känna en ängel, en lyckospridare och en glädjebomb? Du var allt som alla ville vara, du hade de kvaliteer som alla fina människor ska ha. Du levde för dagen, du lät inget ögonblick gå till spillo. Alla som läser det här vet, alla som kände dig förstår. Du var en underbar, älskad och fantastisk människa, och bakom din smutsiga mekaroverall gömde du vingar, du var verkligen en ängel. Du kommer hitta din rätta plats i himlen, och bli den bästa av dom alla. Sitt på ett moln och vinka till mig, jag ska se dig, och varje gång jag öppnar en Lapin Kulta ska jag dricka den för dig, titta upp mot himlen och vinka tillbaka.

Jag saknar dig kusin, jag hoppas du får sova sött i den sista vilan.
Du saknas oss alla, det gör ont i varje människas hjärta, du var för ung för det här.
Vila i frid älskade Erik Koistinen, du finns föralltid med oss.