Saknad
Jag tror att man kan sakna på olika vis, och att olika saknad påverkar en olika mycket.
Jag saknar Kajsa, men jag vet att jag kommer få träffa henne igen, så det är en längtan efter den glädje jag vet hon kan ge mig varje dag, en längtan efter det hår jag vet jag kommer få stryka genom och den saknad efter den underbara personlighet hon har. Det gör inte ont att sakna henne, däremot tär det lite på en att vara utan en människa man tycker om så mycket, även om det bara är för en vecka.
Sen kan man sakna det man hade med någon, men som man vet är svårt att få tillbaka. Då är det en annan sorts längtan, en längtan efter den person man kände och som man delade så mycket med, men man vet inte om man kan få tillbaka det. Man vill så gärna, men blir väldigt ledsen eftersom man inte vet om det går. Det är då man saknar men liksom tappat hoppet, och det gör väldigt ont att veta att man förmodligen mist någon man håller av väldigt mycket.
Den största saknaden, och den som gör mest ont, är saknaden efter det som aldrig kommer tillbaka. Personer som dött, lämnat en för evigt. Man saknar det man hade, men har inget att längta efter, och det är det som gör ondast. Jag älskade att sitta i morfars knä när jag var liten, gnugga på hans armbåge, och bli tröstad med låten "Sudda, sudda, sudda bort din sura min" när jag var ledsen. Det gör ont i hjärtat att tänka på, för jag vet att det aldrig någonsin kan komma tillbaka. Jag kommer aldrig vara liten igen, aldrig bli tröstad igen, aldrig sitta i hans knä en gång till. Samma saknad är det efter det bra som hänt i livet. Varje minut tickar fram, och tårar och skratt har blandats under alla dessa minuter under hela mitt liv, ända sen jag var liten, men det som varit, kommer aldrig mer igen.
Älska det du har, ömka varje minut, vänd på varje sekund, för just detta ögonblick kommer aldrig mer igen.
pusspuss
/ koisti.♥
